Skogsbysalongen 2013

Startsida Jörgen Platzer presenterar Konstnärspresentationer Skogsbysalongen historik Folder Affisch

Behnn Ivar

Dödens hotell

Det hände i Cerano. En liten italiensk alpby, känd för sina begåvade stukatörer. I två byar hade osämjan haft sitt fäste i många år. Man hälsade knappt på varandra. Inte ens när man träffades för att hedra sina anförvanter i byns kolombarium hälsade man. Kolombariet var en särskild byggnad intill kyrkan. Där ställde man in de döda i små fack, precis så stora att de rymde kistan. Sedan murades öppningen igen och pryddes med inskriptioner, blommor och ibland fotografier och annat som den döde tyckt om. 

Det gick så långt att Gud tappade tålamodet och skickade ett fruktansvärt åskväder till byn. Blixtar slog ner överallt men det värsta var den stora knallen som delade kolombariet. Frontväggen stod kvar med alla inskriptioner, blommor, fotografier och hedersbetygelser medan kistorna for ner utefter den branta alpsluttningen i ösregnet. Längst ner i dalen slogs kistorna sönder och skelett, kranier och ben blandades med varandra huller om buller.

Katastrofen var ett faktum. Någon tyckte att tyckte att man kunde lägga ett lager jord över alltihop och låtsas som om inget hade hänt.  En av byborna tyckte dock att man skulle bygga upp kolombariet igen och menade att var och en fick gå ner i dalen och leta upp en skalle, armar och ben och allt som tillhörde en människa. På det sättet fick man ihop sin älskade Mario, Marina, Andretti, Paulo eller vad de nu hette och kunde lägga dem i en ny kista som murades in i det nya kolombariet. Samtidigt fick man tillbaks den plats man förut gått till för att hedra sina anförvanter. Så blev det och det bästa med alltihop var att osämjan försvann. Man kunde inte vara arg på Mauritus – blotta tanken på att i hans kista kanske min Carolas huvud fanns. Byn blomstrade.

Kära Gud, det är näst intill omöjligt att få tag på dig. Du står inte ens i telefonkatalogen. Jag skriver detta mail till dig som ett sista desperat sätt få att dig att svara på mina frågor.
Jag är så oerhört trött på hur konsten behandlas. Det är väl ändå konstnärerna som skapar konsten – eller? Vem hittar egentligen på alla ismer? Måste konsten delas in i olika fack och i så fall vem ska ha makten att göra det? Inte nog med det. Det finns bland olika konstteoretiker en vilja att ”mainstreama” konsten. Att från dessa konstens ickeutövare skapa en slags egen mainstream som man gärna sätter ism bakom eller post framför. Mainstream beskriver en kulturyttring med grundbetydelsen huvudströmning eller övergripande flöde. Mainstream kan ses som en motsats till underground och subkultur. I svenskan används ordet ofta som ett adjektiv: någonting är mer eller mindre "mainstream".
På senare år har ett nytt begrepp dykt upp, nämligen curator. En curator ("kurator") skapar en utställning och har ansvar för val av konstnärer och/eller konstnärliga verk och att skapa ett sammanhang, ett tema eller en problemställning för utställningen, säger ordboken. Jag tror att mång kuratorer har större ambitioner än så nämligen att skapa ny mainstreams utan att  själva vara själva vara uppfinnare konstutövare.
Så nu har jag skapat ett “Hotel de la morte” Dödens hotell över konsten. Ett kolombarium, där jag lagt in olika ismer och andra påhittade konstriktningar, Sedan har jag gett de olika riktningarna lämpliga symboler. Om du nu läser detta, kära Gud, kan du väl göra som i Cerano; skicka ett ännu kraftigare oväder och låt konstens kistor slås samman i en lämplig dalgång för att återuppstå till något nytt och som är konstutövarnas rättmätiga egendom.

Hälsningar
Behnn Edvinsson
   

   

Tillbaka till startsidan!


 


Produktion: Öland på Internet 2013